Dressyr-EM
Ett EM som hade det mesta - utom några riktigt framskjutna placeringar för dom svenska ryttarna såklart.
Hästar och ryttare som aldrig fick chansen att visa vad dom går för, av både en, två och tre anledningar. Det visar hur skör ridsporten kan vara, ett litet-litet felsteg och du är borta. Felsteg som du många gånger inte kan göra någonting åt. För vem kan egentligen göra någonting åt att hästen blir halt, hästen lägger tungan över bettet eller biter sig i kinden? Inte vi vanliga dödliga iallafall. Tråkigt nog för oss här hemma drabbade en av dessa saker Kittel, en av dom svenska stjärnorna var borta. Dock kan vi ändå vara stolt. Han satte hästen först, när den sa ifrån blev det en klapp på halsen och skritt ut från banan. Det fanns ryttare som gjorde tvärtom, red igenom hela programmet på en tydligt ovillig häst, inte alls OK.
Det overkliga ekipaget visade att även dom är mänskliga, men ändå inte så pass mänskliga att någon annan fick ta hem guldet. Detta är något som jag tror är bra för sporten. Att det inte är helt självklart vem som kommer vinna, trots att det höll denna gång, så var marginalen minimal. Detta - trots - att dom på förhand största konkurenterna inte fullföljde mästerskapet.
Jag har inte sett alla ritter, men jag har sett många. Jag har sett övervägande trevliga ritter, vissa på hästar som har sina svagheter, men ändå presterar på topp. Man ser en vilja att hela tiden vilja göra rätt, vilja dansa fram tillsammans med ryttaren. Det är härligt.
Strömsholm 2013
